Och det sista som överger människan är hoppet... om vi nu ska forstätta med bibliska/mytologiska inledningar.

Fast hopp har inte så mycket med motivationen att göra.

Mitt enda hopp jag har, är att inte bli sjuk och framförallt förkyld. Har inte haft så mycket lycka med just det hoppet senaste tiden. Senaste året.

 

Jag hittade en gång en ganska tydlig graf som visade på att nästan 50% av alla som började med någon slags träningsform, slutade efter sex månader. De hamnade i den där utförsbacken och klättrade aldrig upp igen.

Jag är på den sidan av de 50% som klättrat upp igen. Gång efter gång.

 

Jag gjorde därför min egen graf, som ser mer ut som kullar än en backe.

Och hade jag gjort en helsårsgraf hade den nog sett likadan ut hela vägen.

Upp och ner. Upp och ner.

 

 

 

 

Tre månader har vi gjort av det här nya året. Året som skulle bli bättre än det förra på alla möjliga tänkbara vis.

Började träna direkt efter paltkoman från julborden, maten, kakorna, fikat, godiset. Allt.

Så där höll det i sig hela januari. Jag var på gymmet varenda ledig kväll.

Hade aldrig känt mig starkare, mer motiverad och självsäkrare.

 

I början på februari åkte vi ner till lillebror, Ante. Där tappade jag allt under en helg. Åt mat. Godis. Onyttigt. Rörde inte på mig efter vi kommit hem heller. Och då blev jag förkyld. Sjuk under hela februari.

När man är sjuk är det inte lätt att hålla sig till nyttig föda och räkna dagsintagen.

Det var lätt hänt att det blev en eller två godisbitar bara för att muntra upp humöret som också börjat svikta då man inte kan eller får göra det man vill.

Så det är här det är jobbigast.

Ta det där första steget mot gymmet. När man känner sig både omotiverad och osäker. När det känns som varenda överflödig kalori man stoppat i sig lagt sig direkt på de ställena man inte vill.

Bara till att börja klättra uppför den branta backen igen. Försöka hitta det där som försvann under tiden man gottat sig i soffan. Hunnit hitta tillbaka till det "gamla" livet litegrann.

 

Och nu är det början på mars. Har tränat vid några tillfällen nu och känner att suget är påväg tillbaka.

Första passet efter långvarig frånvaro är alltid det jobbigaste, Man märker hur mycket man tappat. Hur motivationen gått i golvet. Man blir mer deprimerad efter ett sådant pass än vad man var innan man tog sig dit...

Är det värt det?

Är det värt att fortsätta?

Är det värt allt slit?

 

Ja. Det är det.